Internethandel, finanskris och den personliga integriteten
Den 1 januari 2011 trädde ändringar i Kreditupplysningslagen i kraft. En viktig förändring är att om man tar en kreditupplysning via webben på en privatperson (även som enskild näringsidkare), skall en kopia av kreditupplysningen skickas till den omfrågade personen. Av den information som skickas skall framgå vem som har tagit kreditupplysningen. Vidare skall kreditupplysning endast kunna inhämtas om det föreligger ett s.k. legitimt syfte. Ett sådant kan vara att beställaren av informationen har för avsikt att ingå kreditavtal med den omfrågade. Syftet med lagändringen har varit att stoppa den okontrollerade spridningen av kreditupplysningar på nätet. Tidigare gällde att kreditupplysningsföretag kunde, genom ett utgivningsbevis och med stöd av grundlag, fritt låta vem som helst ta en kreditupplysning på vem som helst utan att den omfrågade personen fick information om detta. Det var alltså fritt fram för arbetsgivare eller nyfikna grannar att se om du har betalningsanmärkningar eller din senast taxerade inkomst. Detta har ansetts vara så integritetskränkande för den enskilde att lagstiftaren har velat stoppa möjligheten.
De företag som erbjuder kreditupplysningar arbetar inte ideellt. Upplägget för hur du betalar för att kunna skaffa kännedom om din grannes privatekonomi varierar mellan de olika företagen. Men alla vill ha en inkomst från något håll och på något sätt för att erbjuda sina tjänster. Jag vet inte hur mycket kreditupplysningsföretagen betalar för att inhämta och sammanställa informationen som finns i en vanlig kreditupplysning. Kostnaderna för utlämning av information till kunden borde dock motsvara uppstarts- och driftkostnaderna för den hemsida kunden besöker för att hämta en kreditrapport. Utslaget på antalet rapporter som hämtas varje dag, borde denna kostnad vara försumbar. Tjänsteleverantörens kostnader ökar dock om denne vid varje förfrågan om en privatperson ska skicka ett fysiskt och frankerat brev till den omfrågade personen. Den som naturligtvis i slutändan betalar för detta är den som har ett intresse av att utnyttja tjänsten, d.v.s. hämta en kreditupplysning.
Det är naturligtvis ett gott syfte att begränsa "privatsnokeri" och att sätta stopp för att uppgifter om den enskildes privatekonomiska förhållanden sprids på nätet och andra ställen. Vidare är det tacknämligt att den personliga integriteten skyddas så långt det är möjligt. Den nya lagen väcker dock frågor. I debatten har framhållits att det i ett journalistiskt syfte kan vara värdefullt att kunna inhämta information om makthavares ekonomiska förehavanden. Det har talats om att lagändringen kan leda till ökade risker för korrumption. Det kan säkert ligga mycket i det. Det övergripande syftet med att överhuvud taget låta det vara möjligt att inhämta upplysningar om peroners och företags kreditvärdighet måste dock rimligtvis vara att säkerställa en sund kreditgivning. En bank eller annat kreditinstitut måste kunna skaffa sig information om sin gäldenär. På samma sätt borde en affärsdrivande verksamhet som säljer varor på kredit kunna skaffa sig information om att köparen kommer att kunna betala sedan säljaren har levererat.
I takt med att konsumenters konsumtionsmönster har förändrats till följd av den tekniska utvecklingen, har antalet verksamheter som endast erbjuder försäljning via internetsidor i stället för i fysiska butiker ökat. Dessa butiker erbjuder i regel olika betalmetoder av vilka försäljnig till konsumenter mot faktura och 30 dagars kredit kan antas vara vanligt förekommande. Dessa affärsverksamheter har naturligtvis ett befogat intresse av att snabbt, billigt och enkelt skaffa sig en uppfattning av om kunden har möjlighet och i vissa fall avsikt att betala för sina varor. Om denna möjlighet inte står till buds, eller om den kostar för mycket, får försäljaren välja att antingen avstå från att sälja till konsumenter på kredit (vilket naturligtvis är ett konkurrensmedel) eller att ständigt ta höga kreditrisker.
I Danmark har man inte samma möjligheter till kreditupplysningar som i Sverige. Det är inte möjligt att inhämta upplysningar om den enskildes inkomst eller eventuella betalningsanmärkningar. Det finns ett system (RKI), men den information som går att finna där är klart begränsad om man jämför med den information som är möjlig att inhämta i Sverige.
Jag har i ett flertal mål och ärenden företrätt danska banker och kreditinstitut där det har varit fråga om att driva in hus- eller billån eller andra stora krediter hos gäldenärer bosatta i Sverige. Jag kan konstatera att danska banker, i vart fall fram till finanskrisen, frikostigt lånade ut stora summor pengar till privatpersoner utan att först skaffa information om privatpersonens möjligheter att återbetala. I många fall har man också lånat ut pengar med otillräcklig säkerhet. När sedan fastighetsbubblan sprack, fick man enorma kreditförluster. Följden blev att ett flertal mindre banker i Danmark har försatts i konkurs eller under tvångsförvaltning.
Jag delar lagstiftarens uppfattning att det är värt att förhindra grannars nyfikna snokande i varandras privatekonomiska angelägenheter. Kanske är det såpass mycket värt att den som har ett legitimt behov av att inhämta information om en privatperson får betala för det, eller i vissa fall får klara sig utan informationen. Men helt oproblematisk är inte frågan. Däremot tror jag inte att den begränsade möjligheten för granskande journalister att kontrollera maktahavares privatekonomi leder till ökad risk för korruption. Den makthavare som vill ta emot extra betalt för att utföra tjänster taxerar nog inte för den inkomsten och den blir i så fall ändå inte synlig i offentliga register.
De företag som erbjuder kreditupplysningar arbetar inte ideellt. Upplägget för hur du betalar för att kunna skaffa kännedom om din grannes privatekonomi varierar mellan de olika företagen. Men alla vill ha en inkomst från något håll och på något sätt för att erbjuda sina tjänster. Jag vet inte hur mycket kreditupplysningsföretagen betalar för att inhämta och sammanställa informationen som finns i en vanlig kreditupplysning. Kostnaderna för utlämning av information till kunden borde dock motsvara uppstarts- och driftkostnaderna för den hemsida kunden besöker för att hämta en kreditrapport. Utslaget på antalet rapporter som hämtas varje dag, borde denna kostnad vara försumbar. Tjänsteleverantörens kostnader ökar dock om denne vid varje förfrågan om en privatperson ska skicka ett fysiskt och frankerat brev till den omfrågade personen. Den som naturligtvis i slutändan betalar för detta är den som har ett intresse av att utnyttja tjänsten, d.v.s. hämta en kreditupplysning.
Det är naturligtvis ett gott syfte att begränsa "privatsnokeri" och att sätta stopp för att uppgifter om den enskildes privatekonomiska förhållanden sprids på nätet och andra ställen. Vidare är det tacknämligt att den personliga integriteten skyddas så långt det är möjligt. Den nya lagen väcker dock frågor. I debatten har framhållits att det i ett journalistiskt syfte kan vara värdefullt att kunna inhämta information om makthavares ekonomiska förehavanden. Det har talats om att lagändringen kan leda till ökade risker för korrumption. Det kan säkert ligga mycket i det. Det övergripande syftet med att överhuvud taget låta det vara möjligt att inhämta upplysningar om peroners och företags kreditvärdighet måste dock rimligtvis vara att säkerställa en sund kreditgivning. En bank eller annat kreditinstitut måste kunna skaffa sig information om sin gäldenär. På samma sätt borde en affärsdrivande verksamhet som säljer varor på kredit kunna skaffa sig information om att köparen kommer att kunna betala sedan säljaren har levererat.
I takt med att konsumenters konsumtionsmönster har förändrats till följd av den tekniska utvecklingen, har antalet verksamheter som endast erbjuder försäljning via internetsidor i stället för i fysiska butiker ökat. Dessa butiker erbjuder i regel olika betalmetoder av vilka försäljnig till konsumenter mot faktura och 30 dagars kredit kan antas vara vanligt förekommande. Dessa affärsverksamheter har naturligtvis ett befogat intresse av att snabbt, billigt och enkelt skaffa sig en uppfattning av om kunden har möjlighet och i vissa fall avsikt att betala för sina varor. Om denna möjlighet inte står till buds, eller om den kostar för mycket, får försäljaren välja att antingen avstå från att sälja till konsumenter på kredit (vilket naturligtvis är ett konkurrensmedel) eller att ständigt ta höga kreditrisker.
I Danmark har man inte samma möjligheter till kreditupplysningar som i Sverige. Det är inte möjligt att inhämta upplysningar om den enskildes inkomst eller eventuella betalningsanmärkningar. Det finns ett system (RKI), men den information som går att finna där är klart begränsad om man jämför med den information som är möjlig att inhämta i Sverige.
Jag har i ett flertal mål och ärenden företrätt danska banker och kreditinstitut där det har varit fråga om att driva in hus- eller billån eller andra stora krediter hos gäldenärer bosatta i Sverige. Jag kan konstatera att danska banker, i vart fall fram till finanskrisen, frikostigt lånade ut stora summor pengar till privatpersoner utan att först skaffa information om privatpersonens möjligheter att återbetala. I många fall har man också lånat ut pengar med otillräcklig säkerhet. När sedan fastighetsbubblan sprack, fick man enorma kreditförluster. Följden blev att ett flertal mindre banker i Danmark har försatts i konkurs eller under tvångsförvaltning.
Jag delar lagstiftarens uppfattning att det är värt att förhindra grannars nyfikna snokande i varandras privatekonomiska angelägenheter. Kanske är det såpass mycket värt att den som har ett legitimt behov av att inhämta information om en privatperson får betala för det, eller i vissa fall får klara sig utan informationen. Men helt oproblematisk är inte frågan. Däremot tror jag inte att den begränsade möjligheten för granskande journalister att kontrollera maktahavares privatekonomi leder till ökad risk för korruption. Den makthavare som vill ta emot extra betalt för att utföra tjänster taxerar nog inte för den inkomsten och den blir i så fall ändå inte synlig i offentliga register.
Kommentarer
Skicka en kommentar